Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 20 : Massakreringar, svält
"-Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
Av sakfel märks här den svårutrotade uppgiften om att Alexander Magnus Dahlberg skulle ha varit brorson till Erik Dahlbergh, se sidan 411. På sidan 410 kommer Karl XII till staden Kolumna och på sidan 413 till Kolno - i själva verket samma ort. På sidan 413-414 är Adlerfelt (för femtioelfte gången) i färd med att skriva kanslibulletiner trots att han ju inte alls tjänstgjorde i kansliet. På sidan 420 f. talas det om tidiga diskussioner med Mazepas ombud, uppgifter som av allt att döma är helt felaktiga. På sidan 424-425 sägs att Karl XII skulle ha beordrat Lybecker att anfalla S:t Petersburg, vilket helt klart inte är riktigt. Av dennes egen korrespondens med Stockholm framgår att han inte hade fått några sådana order. På sidan 411 är 180-graderssvängningen igång igen. I originalet, Dahlbergs egna memoarer, släpps bönderna. I kopian avrättas de. Hur var det nu igen? "Jag har varit källorna trogen" (se ovan). På sidan 413 illustreras än en gång problematiken med berättarformen, Hultmans beundrande bedömning läggs i Karl XII:s egen mun och förvandlas därför till skrytsamhet.
Genomgången
Sidan 409-410: Karl XII väljer väg mot Litauen. Detta är Fryxell:
Karl XII skulle nog ha talat om "masuriske skogen" eller "Masuren", precis som Anders Pihlström och taffeltäckaren Hultman gör i sina berättelser. Sidan 409-410: Kungen låter massakrera först 200 fångar och sedan ännu fler. Detta är hämtat ur Joachim Lyths dagbok för den 16 januari 1708 och det är alltså Lyth och hans förband som i två omgångar gör ned strelitzer. Strelitz eller "strelts" avser egentligen medlem i ett ryskt gardesförband, men Lyth menar uppenbarligen att det handlade om "snapphanar", han säger "snapphanar eller så kalade strelizer". Förbandets marsch gick vid den här tiden över staden Willenberg i Ostpreussen mot Dabrowy på polska sidan gränsen. Karl XII befann sig samtidigt på herrgården Liben, säger Hultman. Var denna plats motsvaras av idag är inte helt enkelt att utröna, men den 10 januari stod Karl XII i nuvarande Przasnysz och förefaller att ha rörst sig åt nordost. Hultman nämner "hovet Olsovits" och klostret "Mischina". Möjligen är detta de nuvarande orterna Olszewka och Myszyniec, sistnämnda ort fick i varje fall svenskt besök 1708: http://www.pgsctne.org/nb_myszyniec_history.html. Kungen var alltså otvivelaktigt i faggorna, även om Lyths order lär ha kommit från regementsledningen. Möjligen är Liben det samma som dagens Lipniki, sydost Myszyniec. Det är i varje fall den identifiering som görs av Petri i Kungl. Första livgrenadjärregementets historia, del 3, s. 222. För den som vill försöka navigera sig fram genom trakten, se: http://mapa.szukacz.pl/. Här nämns en strid som ska ha stått 22/23 januari 1708 mellan svenskarna och lokalbefolkningen: http://www.naszlaku.pl/dane/prezent/_prez_po/ostrolek/2_a.htm. Datumangivelserna lär vara enligt nya stilen, vilket skulle innebära 12/13 januari enligt den svenska. Platsen som nämns ska ligga dryga 2 km från Myszyniec. Till saken hör förstås att ur svenskt perspektiv handlade det om rena upprorsmän, Polens valde kung var Stanislaus och han var Karl XII:s bundsförvant. Dessutom var det icke-militära styrkor, alltså beväpnade civilpersoner, vars rättsskydd vid den här tiden var närmast obefintligt och skulle så förbli under lång tid. Sidan 410: Dombrowa bränns. Detta är också ur Lyths dagbok och skedde den 17 januari 1708. Sidan 410: Kungen tar sitt högkvarter i bernhardinerklostret Prutzinits och låter munkarna exercera för sig. Detta är ur Hultmans dagbok, som dock kallar klostret Pratzinitz. Dit kom man den 7 januari och avmarscherade den 10, enligt samma källa. Hultman säger 8 dagar, men det blir detta ju inte. Det handlar i alla fall om staden Przasnysz (tysk. Praschnitz). Här finns en del gamla bilder: http://www.przasnysz.um.gov.pl/161-41666fcc71c16.htm. Klostret ses i övre raden, mittersta bilden. Ett kronologiskt tillbakahopp i jämförelse med inlånet från Lyth, kan man notera. Men det blir ju också vanskligt att hålla ordning på sådana ting när man, likt Brunner, friskt lånar in från olika håll och sedan ska låta Karl XII vara huvudpersonen istället för den ursprunglige. Sidan 410: Piper och Hermelin vädjar om barmhärtighet, men Karl XII bryr sig inte om detta. Detta är naturligtvis möjligt, men om man tittar på Hermelins brev till Samuel Barck från januari 1708 innehåller det inte några direkt tecken på sådant. Den 18 skriver Hermelin om de "skiälmiska bönderne" och i ett P.S. till ett brev av den 24 skriver Hermelin om "snapphaner" och att regementena har "förlustat H:s M:t med sådana berättelser, som til en del äre båder rolige och sällsame." För detta, se Hermelin, O., Olof Hermelins brev till Samuel Barck 1702-1709. - Stockholm, 1913. - S. 148 ff. Sidan 410: Kungen intar Olsevitze, Drovanitze och klostret Mischine. Nedgör 2 000 bönder. Detta är genomgående Hultmans berättelse. Det Hultman dock säger är att 2 000 bönder hade förskansat sig i moraset varför armén tvingades stanna på en skogsslätt. Sidan 411: Den svenske underofficeren hittar en erfaren jordegumma. Det Dahlberg säger är att hans kamrater sade till honom att "visa prof på en erfaren jordegumma", då skulle de stå fadder till barnet. Se Dahlberg, Alexander Magnus, En karolins lefnadslopp. - Stockholm, 1911. - S. 13. Sidan 411: Kungen informeras om Alexander Magnus Dahlbergh, brorson till Erik Dahlbergh. Dahlbergh är underofficer, i tjänst vid generalmajor Buchwalds dragoner. Dahlbergh förefaller ha varit vanlig dragon, se Steckzén, Birger, Västerbottens regementes officerare till år 1841. - Umeå, 1955. - S. 149. Peter Englund skriver visserligen i introduktionen till Dahlbergs dagbok i Minnet av Poltava att D. blev furir vid Västerbottens regemente 1705, men det ska nog vara 1707. Erik Dahlbergh hette som bekant Erik Jönsson D. Alexander Magnus far hette Arvid Olofsson Dahlberg. Om dessa båda var bröder hade de alltså olika fäder. Erik Dahlberghs mor dog 1636 efter att varit gift andra gången med en Peder Gråå. Det går alltså inte heller ihop sig. Jöns Eriksson Dahlberg, Eriks far, dog redan 1629. Även om man lyckas trolla bort "Olofsson" så skulle Arvid Dahlberg, död som livdrabant 1706, vid det tillfället ha varit allra minst 75 år. Ser man på omständigheterna då Alexander Magnus hävdade släktskap ter det sig sannolikt att han helt enkelt tog till en vit lögn. Sidan 411: Denne har fångat 24 bönder som dock ingen nåd kan visas. Låt oss jämföra kopian med originalet - Dahlberghs memoarer:
Likheterna är givetvis slående, men skillnaderna är minst lika påtagliga. Man noterar hur originalet gör alltsammans till en rent intern angelägenhet för Västerbottens regemente och låter bönderna släppas. Kopian blandar in Karl XII och låter honom avrätta bönderna. "Källorna trogen" - var det inte så? Det bör sägas att Dahlbergs datumangivelser är suspekta. Den 10 januari hade man ännu inte nått Masuren, troligen utspelade det hela sig först en månad senare. Sidan 411: Karl XII filosoferar. Eftersom bönderna inte avrättades bortfaller givetvis Karl XII:s funderingar runt medlidande och dödande. Sidan 412: Kungen stannar i Kolumna två dagar till arriärgardet anlänt. General Cruus har nedgjort allt som blivit över på vägen - mördare, rövare, bönder med deras hustrur och barn etc. Också detta är Hultman. "Cruus" bör dock heta Kruse, för att inte blanda ihop släkterna (man kan notera att han heter Kruse på s. 454). "Kolumna" heter numera Kolno, för den som vill orientera sig på kartan. När det sedan gäller mördandet så helt säkert så att svenskarna gick mycket hårt fram. Fänriken Pihlström berättar i sin dagbok att hans regemente (Dalregementet) den 16 fick kungens order att ihjälslå allt manfolk som gick att få tag på och att de regementen som gick sist skulle bränna alla byar. Bataljonspredikanten Westerman nämner brännandet och skrivaren Norsbergh både brännandet och dödandet, det råder alltså knappast någon tvekan om vad som försegick. Alexander Hummerhielm har likartade uppgifter i sin dagbok, där sägs att han den 23 januari fick veta att Karl XII beordrat att Chorsel skulle brännas, inklusive kyrkan, och alla bönder som påträffades skulle dödas och deras byar brännas. Det kan heller inte nog betonas att Pihlström talar om "manfolk", Agrell likaså. Också Norsberghs uppgifter pekar i samma riktning. Endast den sent (1730-tal) nedtecknade berättelsen av Hultman nämner kvinnor och barn. Till saken hör då också det jag nämnde tidigare, nämligen att detta var områden som lydde under polska kronan. Efter att August II hade abdikerat var det Stanislaus som var landets härskare och Sveriges allierade. Bönderna, som naturligtvis endast ville försvara sina ägodelar, hamnade här i kläm. Men i och med att de tog till vapen och försökte göra militärt motstånd mot den svenska armén blev de i det närmaste rättslösa, och ur svenskt perspektiv närmast mördare och landsförrädare. Emmerich de Vattel skrev i sin Law of nations (1758) : "Formerly, every one capable of carrying arms became a soldier when his nation was at war, and especially when it was attacked. Grotius, however produces instances of several nations and eminent commanders, who spared the peasantry, in consideration of the immediate usefulness of their labours. At present, war is carried on by regular troops: the people, the peasants, the citizens, take no part in it, and generally have nothing to fear from the sword of the enemy. Provided the inhabitants submit to him who is master of the country, pay the contributions imposed, and refrain from all hostilities, they live in as perfect safety as if they were friends: they even continue in possession of what belongs to them: the country people come freely to the camp to sell their provisions, and are protected, as far as possible, from the calamities of war." Rikard Kleen ägnar den frågan rätt stort utrymme i sin bok Kodificerad handbok i krigets lagar (1909) och nämner då t.ex. hur tyskarna 1870 uppfattade franska friskyttar. Dessa accepterades endast som stridande om de hade skriftligt bemyndigande från regeringen, var iklädda uniform och kommenderades av officerare. Han nämner också (s. 242) att de tyska befälhavarna i Frankrike deklarerade att varje fientlighet från befolkningens sida skulle följas av dödsstraff. Det är i själva verket så att s.k. partisaners rättigheter först under de senaste 100 åren kommit att ägnas verkligt intresse och en inte föraktlig del av den lagstiftning som nu gäller är en produkt av erfarenheterna från andra världskriget. Sidan 412: Bönderna beskjuter kungens styrka, en förhandlande bonde blir skjuten. Ovan anlände Karl XII till Kolumna där han stannade i två dagar, vilket enligt Norsbergh skulle vara 16-17 januari. Den händelse som här beskrivs inträffade den 14 januari, enligt Norsbergh. Exakt vad som hände ges det lite olika uppgifter om. Nordberg säger att det var en av Rehnskölds jägare som sköt medan Karl XII diskuterade med bonden och att kungen inte var speciellt nöjd med detta. Hultman säger att det hela skedde på Karl XII:s order och samma uppgift finns hos Norsbergh. Det kan säkert mycket väl vara så att Nordberg här valt att frisera berättelsen, av omsorg om Karl XII:s rykte. Vi gör en jämförelse:
Man märker livknektens namn. Brunner och Fryxell kallar honom "Måns Lenk", Hultman kallar honom "Måns Lank". "Måns Lang" är väl annars den vanligtvis brukade formen. Alltså inget behov av att fundera över vad Brunner bygger på, namnformen skvallrar om det. Sidan 413: Karl XII delar ut minnesbetor.
Här ser man också konsekvensen med att lägga Hultmans omdöme i Karl XII:s mun, den senare framstår som synnerligen skrytsam. Det hela vore att jämföra med en situation där någon skulle säga t.ex.: "Ernst Brunner är den som just nu kan mest i Sverige om Karl XII". Det vore onekligen en positiv och mycket smickrande bedömning. Skulle Ernst Brunner däremot själv säga samma sak skulle det framstå som skäligen skrytsamt (och dessutom felaktigt i sak, att döma av Carolus Rex). Sidan 413: Karl XII kommer till Kolno den 16 januari 1708. En ort som alltså är identisk med den plats "Kolumna" dit han kom redan på sidan 410. Situationen blir mäkta förvirrad kronologiskt sett. Sidan 413: Allt mankön som inte var snapphanar till 15 års ålder skulle upphängas. En ganska egendomligt formulerad order, hur avgöra vem som var snapphane och vem som inte var det? Man kan också notera att på sidan 412 nedgörs allting - män, kvinnor och barn. Här är det plötsligt bara männen. Brunner har ställts inför två något olikalydande uppgifter och för säkerhets skull valt båda. Sidan 413-414: Adlerfelt skriver kanslibulletin den 17 januari. Kungen låter däri redogöra för sin åsikt om ryssarnas krigsduglighet. Nu skrev knappast Adlerfelt kanslibulletinerna, han tjänstgjorde ju inte i kansliet. Citatet är däremot riktigt, i Ordinarie Stockholmiske Post-Tidender av den 25 februari 1708 återges en bulletin från lägret vid Kolno, daterad den 18 (ej 17) januari. Några åsikter om ryssarna ges dock inte, bortsett från att det sägs att man hoppas kunna uppriva den ryska dragonförband som har haft sina vinterkvarter i området. Sidan 414: Kungen ilar med Lille Prinsens dragoner och 600 man av Livregementet mot Grodno. Enligt Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 205 hade Karl XII 600 ryttare ur Livregementet och 200 från Hjelms dragonregemente, f.d. Stenbocks dragonregemente. Carl von Roland, som tjänstgjorde i sistnämnda förband säger att Karl XII endast hade 300 man ur Livregementet då han "trängde sig in och repouserade fienden", men att 50 man ur Hielms dragoner sedan tillkallades. Grodno togs den 28 januari. I en bulletin publicerad i Ordinarie Stockholmiske Post-Tidender den 17 mars och daterad "Bielsice" den 31 januari sägs att kungen begav sig mot Grodno med 600 "hästar". Några "Lille Prinsens dragoner" fanns i varje fall inte vid detta tillfälle, denne blev först senare överste för Skånska stånddragonregementet. Detta förband, till vilket Joachim Lyth hörde, stod vid tillfället nära en by Lyth kallar "Olziancka", mellan "Kadorofka" och "Kaminek". "Kadorofka" torde vara den ort som i Stielers handatlas kallas Chodorowka och "Kaminek" lär vara en ort som i samma atlas heter "Kamjenna". Båda platserna ligger väster om Grodno, den närmaste ca 4 mil bort fågelvägen. Lyth berättar att han kom till Grodno först den 4 februari. Ska man försöka finna dessa orter på en modern karta finns t.ex. dessa båda sajter: www.mapquest.com eller http://mapa.szukacz.pl/. Sistnämnda är utmärkt för Polen och här befinner vi oss i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland. Tittar man på den sistnämnda finns på vägen mellan Bialystok och Augustow orten Chodorowka Stara och något nordost därom en ort med namnet Olszanka. Detta lär vara de platser Lyth nämner. Rör man sig sedan ännu längre åt nordost finner man platsen Dabrowa Bialostoc och strax norr därom Kamienna Stara. Vidare "fiskande" går att göra här: http://www.dabrowa-bial.pl/atrakcje.html eller här: http://www.biebrza.org.pl/ang/turyst/sz_w.html. På sistnämnda ställe nämns resterna av en bro som svenskarna byggde 1708, se avsnittet "Osowiec - Biaùy Gràd". Och mycket riktigt nämner Lyth i sin dagbok att ryssarna vid byn Osowitz hade gjort en brygga över ett moras, en brygga som svenskarna reparerade och använde. Sidan 415: Rehnsköld ler skevt två gånger. Den här uppmålade avundsjukan finns det, mig veterligt, inga spår av i källorna. Sidan 415: Kungen låter i Grodno Gyllenkrook uppsätta marschen för armén till Minsk. Det Gyllenkrook själv säger är att armén marscherade i 4 kolonner mot Minsk. Kungen stannade 15 mil från Minsk i Smorgonie, där det efter några dagar började talas om att gå mot Moskva. Detta bekymrade Gyllenkrook mycket, säger han. Brunner är alltså något tidigt ute. Sidan 416: Tsar Peter står norrut från Minsk i Vilna. Kungen låter armén marschera i fyra kolonner mot Minsk. En lite konstig beskrivning. Vilna ligger nordväst om Minsk, med Smorgonie betydligt närmare Vilna än vad det är Minsk. Ska man tro Hultman gick kungens marsch från Grodno över Bobina-Sembrova-Wachliski-Lida-Skikanoki-Libinski-Saboniski-Olsiana-Kro och sedan till Smorgonien. Att identifiera dessa orter är inte det lättaste, men Lida ligger i Vitryssland, nästan rakt söder om Vilnius i Litauen. "Libinski" skulle kunna vara Lipniski, "Saboniski" skulle kunna vara Subotniki. "Olsiani" är antagligen Hal'sany och Smorgonien är nuvarande Smarhon. Kungens marsch gick alltså i en svag båge söder om den nuvarande gränsen mellan Vitryssland och Litauen, vilket i så fall betyder att kartan på pärmens insida är missvisande. Enligt den ska ju marschen här ha gått igenom ett hörn av nuvarande Litauen Den som vill utforska Smarhon kan t.ex. starta här: http://www.region.grodno.by/eng/regions/16.shtml eller här: http://pw2.netcom.com/~reaxprs/smorgon.htm Sidan 416: Kosacker och kalmucker har blivit stekta vid stockeldar, vilket mycket livar Karl XII. Stekningen nämns av Frans G. Bengtsson, men jag misstänker att denne med formuleringen "inringade, högg ned eller stekte dem" menar innebränning. Sidan 416: Kungen måste den 8 februari avbryta förföljningen i trakten av Smorgonie. Enligt Hultman kom kungen dit den 12, vilket också är den uppgift som Magnus Norsbergh ger. Den senare var skrivare vid Livdrabantkåren, vilken onekligen är en central placering. Stille, Ernst Carlson, Frans G. Bengtsson m.fl. har dock den 8. Intressant är att däremot Gustaf Petri i Kungl. Första livgrenadjärregementets historia del 3, s. 224 anger den 12. Jöran Nordberg säger för övrigt också den 12, så jag är i nuläget böjd att tro att det är det korrekta datumet. Sidan 416: Några björndansare syns inte till i Smorgonie. Här är det en smula intressant att se vilken version Brunner väljer - fanns det björnar där eller inte?
Sidan 418: Corylander och hans spådom, avslöjar den för hovpredikanterna Aurivillius och Norberg. Historien nämns av Bielke. Mannen i fråga hette Birger Corylander och hade varit Amanuensis islandus vid Antikvitetsarkivet. Född 1677 var han prästson från Östergötland, se bl.a. Odén, K. G., Östgötars minne, s. 108 och Schück, H., Kgl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, del IV, s. 33. Corylanders förmåga att se in i framtiden tycks inte ha sträckt till hans eget öde, enl. Odén ska Corylander ha fallit vid Poltava. Bielke säger däremot att Corylander, missnöjd med att inte ha fått framföra sitt ärende till Karl XII personligen, ska ha återvänt till Vilna och sedan gått ett okänt öde till mötes. Predikanterna ska nog vara Magnus Aurivillius och Jöran Nordberg, inte Norberg. De nämns dock inte av Bielke, där är det tre drabanter vid namn Palbitsky, Horn och Dreffling som spåmannen berättar sin vision för. Brunners version, dock utan spåmannens namn, förekommer hos Fryxell (1902), del 22, s. 97. Det hela är väl egentligen en illustration av ett av problemen med den här typen av "historieskrivning". Episoden med Corylander är, precis som t.ex. historien med Dahlberg som fadder på sidan 411, en minimal detalj bland alla de människoöden som berördes av det stora nordiska kriget. Men till skillnad från hundratusentals andra historier har just dessa överlevt genom att tas upp i kanske slumpmässigt bevarade minnesanteckningar. Därigenom vandrar de sedan genom litteraturen, gång på gång på gång. Det är kanske fullt naturligt när någon ska skriva "historia", men när en skönlitterär författare ska behandla ett ämne som det här ska man kanske kunna begära att han faktiskt utnyttjar romanens möjligheter och använder fiktionen mer än så här. Problemet för Brunner är då förstås att hans ambition tydligen har varit att skriva både roman och historia. En rätt belysande kontrast är Peter Englund och Kristian Petris Jag skall dundra, där händelserna utspelar sig under samma period, men med fiktiva personer i huvudrollen. Genom det upplägget har de kunnat använda sig av en fiktiv dagbok och spåna mycket friare runt en händelse som mycket väl skulle ha kunnat inträffa. Deras berättelse är helt skönlitterär och sannolik, det de skildrar har inte inträffat men det skulle ha kunnat göra det. Sidan 418: Urban Hjärne spår framgång. Detta är Fryxell (1902), del 22, s. 98. Fryxell ger ingen datering för Hjärnes spådom och den nämns dessutom i ett mer kåserande avsnitt om beslutet att gå till Ukraina. Att Karl XII ens skulle ha reflekterat över den här typen av spådomar lär vara helt obevisat. Dessutom är det så att Fryxells attribuerande av profetian till Paracelsus nog torde vara felaktig, se t.ex. Johan Nordströms artikel Lejonet från Norden (Samlaren 1934). Spådomen var för övrigt mycket i ropet på Gustav II Adolfs tid. Sidan 419: Israel Holmström som diktat om kungens hund "Posse" dör den 24 februari. Ska väl då vara "Pompe" och inget annat. Sidan 419: Fänrik Gripenschütz skjuter ihjäl fänrik Stenman, soldaten Stare rymmer till sitt fruntimmer i Sachsen. Detta är ännu en illustration av det jag tog upp ovan, nämligen att i sig relativt obetydliga händelser dyker upp därför att de har råkat bli bevarade för eftervärlden i någon karolinsk dagbok. I detta fall är det fänrik Pihlströms dagbok som är källan. "Gripenschütz" bör dock heta "Greiffenschütz" för att undvika sammanblandning med en annan ätt. Händelsen inträffade i Subotniki den 1 mars 1708. Subotniki ligger nordost om Lida. Soldaten Stares rymning skulle förstås knappast ha intresserad Karl XII något speciellt, soldater torde ha rymt lite då och då. Stare, likt de båda officerarna, tillhörde Dalregementet varför namnet blivit bevarat i Pihlströms dagbok. Rymningen inträffade den 27 mars 1708, medan regementet stod vid staden "Wolna" och byn "Puchinoff". Vad detta är för orter är inte helt lätt att räkna ut, men marschen dit hade gått via "Wolozin" och "Nårialke". Några mil väster om Minsk finns staden "Valozin". Närmare Minsk ligger sedan orterna "Novoselki", "Volma" och "Putcina". Möjligen, möjligen var det där Dalregementet höll till. Karl XII befann sig i slutet av mars i Radaskovicy, nordväst Minsk. Sidan 419: Adlerfelt bringar kungen ett uppbrutet brev från överste Posse. Först och främst är det då intressant att notera att Karl XII har fått hjälp med brevsprättandet. Det kunde säkerligen behövas, det måste ha varit mängder med brev att gå igenom. När det sedan gäller citatet är det hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 100. Det intressanta här är att Fryxell inte ger något datum för det här brevet eller ens någon brevmottagare. Detta får mig att misstänka att det hela inte är ett citat, utan ett slags sammanfattande referat ur flera brev. Breven är tryckta, men dessvärre endast i utdrag. Men nedanstående antyder trots allt att Fryxells citat i själva verket är ett sammanfattande referat av mer än ett brev. Detta visar ånyo att Brunner knappast gått till källan, då skulle han ha haft dess ordalydelse och inte Fryxells.
Sidan 419: Kungen vill till Ryssland för att döma tsaren.
Man får nog säga att Brunners "Karl XII" tänker rätt snarlikt Anders Fryxell... Sidan 420: Kungen flyttar sitt högkvarter till Radoskovice och ett litet gods. Gyllenkrook berättar att han föreslog att kungen skulle ta sitt högkvarter i staden "Meirick", men att Karl XII inte ville detta och frågade G. om det inte fanns någon annan stad i trakten. Då nämnde Gyllenkrook "Radotskevitz", men sade att där var "släta logementer" och bara tre rum åt kungen i en byggnad. Detta fann Karl XII vara fullt tillräckligt. Det där med godset får man kanske ta med en stor nypa salt. Det som spökar här är det kända vittnesmålet från den adelsdamen Uniechowska, upptecknat så sent som 1807, då damen i fråga skulle ha varit 110 år gammal. Personligen har jag ytterst svårt att tro på dess äkthet trots att en hel del i berättelsen låter plausibelt nog. Förutom damens ålder störs jag bl.a. av att fadern säges ha varit titulärstarost av Smolensk och tillhörande Stanislaus parti. Med tanke på att ryssarna dragit fram i trakten innan svenskarna kom borde knappast godset ha varit i bästa skick i fall fadern tillhört det svensksinnade partiet. Men i berättelsen tycks starosten och hans familj leva i relativ välmåga. Och om starosten var trogen Stanislaus varför skulle han varit betänkt på att fly inåt landet (Ryssland) när svenskarna kom? August Quennerstedt lade på sin tid ned ett stort arbete på att försöka identifiera vilket gods det skulle ha handlat om, för mer om detta se hans Ur Carl XII:s lefnad. Vittnesmålet omtalas av Frans G. Bengtsson och är återgivet i Villius Karl XII. Quennerstedt bygger sin identifiering på en notis i Robert Petres dagbok. För mina egna ansträngningar i samma riktning, se URL: http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=177 och följande delar. Sidan 420: Ett förklätt sändebud från Mazepa anländer. Detta är också Fryxell, se (1902), del 22, s. 89. Denna förklädde budbärare ska enligt honom dock ha anlänt hösten 1707. Det hela rör sig dock snarare om uppgifter kring de kontakter som togs från Stanislaus sida. Mazepa var länge ytterligt försiktig med att kompromettera sig. Sidan 420-421: Resonemanget runt Mazepa och Karl XII:s tankar. Först och främst torde diskussionen mellan Karl XII och Mazepa vara ett påfund av svenska författare som Nordberg, Adlerfeld m.fl. Som framgår av t.ex. Subtelnys The Mazepists eller Bohdan Kentrschynskyjs Mazepa var det Stanislaus som sökte påverka Mazepa att byta sida. Man kan f.ö. notera att Carl Piper i sin dagbok berättar om ett samtal med tsar Peter vid månadsskiftet juli/augusti 1709. Tsaren frågade om svenskarnas kontakter med Mazepa och Piper svarade att man på svensk sida inte hade haft minsta kontakt med honom före det att svenska armén hade kommit så långt in i "Ukrainen, att Hans Kongl. Maj:t stod honom med arméen på halsen vid passet", se Piper, Carl, Grefve Carl Pipers dagbok... - Stockholm, 1906. - S. 14. Hur nära Brunners "Karl XII" ligger Fryxell syns igen här. Fryxells slutsatser om Karl XII:s bevekelsegrunder blir "Karl XII:s:"
Sidan 421: Tsaren försöker kidnappa Karl XII. Också detta är Fryxell (1856), del 22, s. 105. Minus hängningen förstås, därom tiger F. Källan är ett franskt ministerbrev från den 10 mars 1708, naturligtvis en i sammanhanget mycket osäker källa. Således framgår ju inte vilken ambassadör som berättar detta, hur han fått veta det eller vad det aktuella brevet i övrigt innehåller. Fryxell säger att ryssarna smög fram och tillbaka kring det svenska lägret, vilket åtminstone är något mer plausibelt än Brunners version att de skulle ha smugit omkring inne i lägret i 8 dagar.
Fryxell uttrycker vissa tvivel på sanningshalten i uppgiften. En sak är säker, om den franske diplomaten berättade historien i ett brev från den 10 mars 1708 kan det hela inte ha inträffat under senare delen av mars. Sidan 421: Kungen diskuterar med Gyllenkrook som sedan utsprider marschriktningen över hela lägret, detta väcker veklagan. Kungen anser att klagomålen är fega och förrädiska. Medan det med all sannolikhet var så att det i kansliet och åtminstone hos vissa militärer fanns ett motstånd mot kungens djärva tåg mot Moskva finns det knappast något som tyder på att han skulle ha uppfattat motståndet som fegt eller förrädiskt. Snarast får man intrycket av att Karl XII förvisso hade en bestämd uppfattning som han inte ruckade på i första taget, men han accepterade likväl att männen i hans omgivning kom med invändningar. Tar man t.ex. Gyllenkrooks berättelse för god i det här avseendet, vilket man förstås i och för sig bör vara försiktig med, så hävdas det däri att Hermelin, Gyllenkrook, Piper, Lewenhaupt, Feif, Müllern, Düben m.fl. på ett eller annat sätt varit involverade i försök att "omvända" Karl XII. Om Karl XII på invändningar skulle ha reagerat som Brunner antyder borde dessa män, efter många år i fält med honom, ha varit obenägna att ta på sig en sådan uppgift. Sedan kan man då rent allmänt säga att varnande röster naturligtvis hade hörts många gånger förr - inför Narva, inför inmarschen i Polen, inför Kliszow, inför planerade infall i Sachsen etc. Någon gång hade Karl XII lyssnat, andra gånger inte. De goda råd som gavs på våren 1708 har dock, t.ex. till skillnad från de goda råd som gavs före Narva, överlevt genom att redovisas i Gyllenkrooks och Lewenhaupts försvarsskrifter. Man ska dock komma ihåg att Karl XII också hörde andra röster, som t.ex. från Martin Neugebauer. Denne, som varit verksam som informator åt tsar Peters son och därmed borde ha varit den i kungens omgivning som hade bäst kunskaper om Ryssland, inlämnade ett memorial med förslag till fälttågsplan som gick helt i linje med den som Karl XII synes ha valt, nämligen en marsch mot Smolensk och Moskva. Neugebauers resonemang var politiskt, han menade att tsaren genom sin politik hade gjort sig djupt impopulär i Ryssland och att hans regim därför skulle falla om Karl XII med sin armé nådde Smolensk. Det Neugebauer förutspådde får på sätt och vis sägas vara en parallell till utvecklingen i Polen, d.v.s. att om Karl XII överskred gränsen skulle vissa individer och grupper avfalla från tsaren och på en och samma gång försvaga denne och förstärka Karl XII. För Neugebauer och hans memorial, se bl.a. Bushkovitch, P., Peter the Great och Helge Almquists artikel En avslöjad anonym (KFÅ 1939). Kanske bör det alltså inte hävdas att Karl XII inte lyssnade på sina rådgivare utan att han lyssnade på fel rådgivare. Att avgöra vem som är "rätt" rådgivare är ju inte så lätt och i fallet Neugebauer (om nu kungen lyssnade på honom) handlade det trots allt om den man som borde haft de bästa kunskaperna om Ryssland. Sidan 421: Stromberg meddelar defensionskommissionen att det överallt från landets predikstolar hade tillkännagivits att borgerskapet skulle vara beredda att tvångsförflyttas till Ryssland. "Landets" blir ju då något egendomligt, eftersom det på sin höjd kan ha handlat om Dorpat och möjligen Narva. Mer än så säger knappast heller Fryxell, se (1856, del 22, s. 88 f. De enda predikstolar han nämner är f.ö. de i Dorpat. Sidan 422: Så hade det gått till i Dorpat och på alla andra orter medan armén legat still i Radoskovice. I Narva hade det enligt Stromberg gått än strängare till väga. För det första ska då Dorpats evakuering och ödeläggelse ha ägt rum i februari. Till Radoskovice flyttade huvudkvarteret först i mitten av mars. Att det skulle ha gått än strängare till i Narva är naturligtvis omöjligt eftersom Dorpat helt ödelades, befolkningen evakuerades och fästningsverken sprängdes. Så skedde bevisligen inte i Narva. Uppgiften kommer faktiskt ur Ernst Carlsons Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset VIII, not 288. I övrigt är skildringen i mycket den som finns hos Fryxell, fast Brunner har flyttat om en del. Om man däremot ställer fraserna mot varandra blir likheterna tydliga :
Sidan 422: Lewenhaupt anländer. Samtalar med kungen. Lewenhaupt har själv beskrivit sin ankomst och sitt uppehåll i lägret. Några detaljer av den här typen märker man inte av däri. Däremot är sidorna uppfyllda av Lewenhaupts problem med verkliga eller förmenta avundsmän - översten Carl Adam Stackelberg, Karl Gustaf Frölich, Kazimierz Jan Sapieha etc. Lewenhaupt var en skicklig general och säkert på många sätt en hedersman, men hans skildring av avskedssamtalet med Karl XII inför återresan visar hur föga han begrep sig på kungen. Lewenhaupt ber kungen om en nåd, detta beviljas och Lewenhaupt ber då att bli underrättad om ev. förtal från hans avundsmäns sida, såväl sådant som tidigare varit och det som ev. kan dyka upp. Lewenhaupt begär alltså egentligen att Karl XII ska skvallra för Lewenhaupt så fort något för denne ofördelaktigt dyker upp, vare sig kungen finner det vara intressant eller bara strunt. Sedan blir Lewenhaupt bekymrad och orolig eftersom Karl XII inte vill berätta allt för honom om sina planer och börjar ångra att Piper fått övertala honom att inte begära avsked. Rent konkret kom Lewenhaupt till högkvarteret den 23 mars, om man ska tro Kaggs dagbok. L. säger själv den 25. Robert Petre berättar i sin dagbok att Lewenhaupt avreste i mitten av mars och återkom i mitten av maj. Han synes ha lämnat högkvarteret den 7 maj, se Hallendorf, C., Karl XII och Lewenhaupt år 1708, s. 91. Sidan 423: Kungen älskar svagdricka, men måste nöja sig med vatten. Detta är lite intressant, för Brunners Karl XII var ju t.ex. under inledningen av fälttåget en riktig festprisse. Så förekommer på sidan 157 en väldig måltid med rejält supande och på sidan 223 är kungen i behov av brännvin. Förklaringen torde vara att Brunner delvis utnyttjat Grauers undersökningar från 1960-talet, men dessa avslutades i och med vistelsen i Sachsen. För tiden efter detta är Brunner alltså hänvisad till Fryxells kunglige absolutist. Jämför skildringarna och se hur beroende Brunner är av Fryxell, även i uttryckssättet:
Sidan 424: Det insamlas stora mängder proviant m.m. 4 officerare och 24 underofficerare utkommenderas på exekution.
Något längre fram berättar Petre sedan om hovtänger, reservhjul m.m. Petre var dock vid Lewenhaupts armé i Kurland och inte hos Karl XII. Sidan 424-425: Karl XII beordrar Lybecker att anfalla S:t Petersburg. Detta är något som antyds av Fryxell, men i själva verket är det numera klart att Lybecker faktiskt inte hade fått några sådana order, se Hornborg, E., Karolinen Armfelt, s. 80. För detta klandras Karl XII av Hornborg. Å andra sidan kan man konstatera att Lewenhaupt i sin försvarsskrift klagar över att han inte fick styra tillräckligt mycket själv i samband med sitt bidrag till ryska fälttåget. Det är också egendomligt att skriva "generalmajor Lybecker, överbefälhavare för härens 14 000 finnar", det fanns ju finska regementen också utanför Lybeckers armé. Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente ingick i huvudarmén och flera andra finska regementen ingick i Lewenhaupts kår Sidan 425: Lubomirski antar den lutherska tron. Här borde Brunner nog ha givit ett förnamn med tanke på att det i boken förekommer åtminstone tre olika personer med namnet Lubomirski. Enligt personregistret till Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck hette han Jan Albert, fast en furste med det namnet har jag svårt att finna. Det tycks mig som den gode Lubomirski möjligen inte var alldeles vad han gav sig ut för att vara. Tittar man i LIBRIS finner man en del skrifter av hans hand, bland annat en almanacka för år 1709. I denna sägs att Lubomirski var "til Wiesnic och Jaroslaw", vilket skulle innebära att han hörde till samma gren som Stanislaw Herakliusz Lubomirski. Som ses här: http://genealogy.euweb.cz/poland/lubomir1.html finns det där ingen "Jan Albert". Men osvuret är bäst, onekligen ser det lite egendomligt ut att Stanislaw Herakliusz fick sitt första barn i andra äktenskapet först efter sju år. Sidan 425: Den fångne Knipercrona sänds med "nya otroliga anbud från tsaren om fred." Detta stämmer inte heller. Tsar Peter ville få loss sitt sändebud Chilkov, vilken suttit fängslad i Sverige sedan krigsutbrottet. Den 17 december 1707 fick Knipercrona besked om att han skulle få resa hem över Viborg, medan resten av familjen skulle kvarhållas. Med sig fick han ett brev från generalen Bruce till landshövdning Lybecker i Viborg där det klargjordes att man på rysk sida väntade sig att Chilkov skulle släppas. Defensionskommissionen vägrade dock att anse det hela som en i vederbörlig ordning överenskommen utväxling, varför Chilkov inte släpptes. Man beslöt istället att sända Knipercrona till kungens högkvarter så att denne där skulle kunna redogöra för sina öden. Men vad han där berättade eller ens om han verkligen kom fram är inte något närmare känt annat än att K. den 16 maj 1708 togs emot i Poswole, på gränsen mellan Kurland och Litauen, av generalmajor Hummerhielm. För detta se Almquist, H., Ryska fångar i Sverige och svenska i Ryssland, del II, s. 38 ff. (KFÅ 1943). Uppgiften om fredsanbudet är ur Fryxell (1856), del 22, s. 109 som i mycket svävande ordalag anför en uppgift om att tsaren "ämnade" erbjuda Pskov. Fryxell nämner dock inte Knipercrona eller ens när detta anbud skulle ha framförts. Vari det "otroliga" består är inte lätt att förstå, särskilt inte om man jämför med de diskussioner som fördes i Kanslikollegium senhösten 1707, se anmärkningarna till sidan 405.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10
|